Ny recension i musikertidningen GAFFA

Hela den där svenska progg-grejen är mer eller mindre ett stort svart hål till kunskapslucka för mig. Dels är jag väl lite för ung, men den där tiden har heller aldrig verkat särskilt spännande. Mest bara hårig, flummig och kommunistisk.

Så Musikerminnen blir en grundlig ingång. En alldeles för grundlig både ingång och genomgång, som på gott och ont går långt utöver proggen. Historier direkt ur hästarnas munnar; musikerna har antingen själv skrivit texterna eller intervjuat en kollega och så har det skrivits ned därefter. En hårdare redigering och tematisering hade gjort läsningen bättre och lättare, men också avgränsat kulturhistorien på ett kanske icke önskvärt sätt. Och dessutom begränsat författarnas frihet – gudbevars!

Historierna är trots övermåttet av text och information – namn, referenser och platser svischar förbi i strid ström – både intressanta, roliga och många gånger absurda. Och det är musiken som står i centrum. Inte politiken.

Men det var en jäkla pärs att ta sig igenom detta kulturopus.

http://gaffa.se/recension/107790/antologi-av-och-med-svenska-musiker/

Musikerminnen
Helt uppslag i nordiska musiktidskriften

VISOR/VISER nr 7

Bokpresentation av Thomas Andersson

Artikeln fokuserar på de visartister i boken som kom fram i samband med proggen, men också om hur Louise Hoffsten lägger in sin blueskänsla i traditionella visor. Bland de artister som omnämns är Tore Berger, Marie Selander och Jan Hammarlund, som alla har sina avsnitt i boken ”Musikerminnen – Svenska musikers egna berättelser”.

I en intervju om arbetet med boken säger redaktören Thomas Stålberg: ”Jan Hammarlund har alltid hållit fanan högt för den svenska visan. Han har jobbat mycket med folkvisor, vanliga visor och politiska visor och har ägnat hela sitt vuxna liv åt det här …”
Louise Hoffsten avslöjar i boken att när hon hade lämnats av sin man, fått diagnosen MS och livet kryssade på allvar, så sökte hon sig till de skillingtryck och visor som hon hört som barn, för att få tröst. Detta finns dokumenterat på hennes skiva Kära Du, med Esbjörn Svenssons Trio. Visdiktaren Tore Berger berättar om sin syn på svensk vistradition och sina egna visor, som han aldrig ser som definitiva. Han har många gånger ändrat och lagt till i det som han ofta ser som sina ofullbordade verk, en ganska typisk konstnärlig hållning från Tore. Sångerskan Marie Selander skildrar sitt mångåriga visarbete med Finn Zetterholm och Thore Härdelin och även många turnéer med popgruppen Nursery Rhymes, men också hur hon blev pånyttfödd  instrumentalist på banjo och gitarr i det irländska folkmusikbandet The Diddlers.
”Jag har hört så otroligt många historier och livsberättelser som inte ville bara skulle försvinna” kommenterar redaktören Thomas Stålberg sitt arbete med boken.

http://viser.no

Intervju med Bill Öhrström i Musikertidningen GAFFA:

Svensken som kunde blivit sångare i
The Who

”I den nyligen utgivna boken Musikerminnen får man till sig en historia om Bill Öhrström, svensken som höll på att bli sångare i The Who. Vi ringde upp honom för att få lite mer klarhet i det hela.”

Bill berättar i boken också om bandet Fläsket Brinner och sitt spelande och mångåriga vänskap med bl.a.  Bo Hansson och Jimi Hendrix.

Läs artikeln på: http://gaffa.se/nyhet/102496#.Vn6dDB4I62Q.facebook

”Kritiken” ur Kulturnytt

Gunnar Bolin recenserar Musikerminnen (efter 3:35)

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4648

Bloggaren Olof Wigren:

”Eldscript – det lilla förlaget som gör den stora nyttan”

https://wigges.wordpress.com/2015/10/05/eldscript-det-lilla-forlaget-som-gor-den-stora-nyttan/

Per Gudmundsson, Svenska Dagbladet:

“Har precis sträckläst antologin Musikerminnen, njutit och skrattat högt åt Bill Öhrströms skrönor och alla andra historier från den mer psykedeliska proggens tyngsta namn. Musikerminnen är den första boken om proggen som nästan inte alls handlar om politiken, utan snarare tar fasta på den sinnesvidgande musiken. Obetalbar!”

 

 

 

Några recensioner av ”Va faan är det frågan om?”:

Först till kvarn 
Publicerad 15 nov 2013 

SJÄLVBIOGRAFI 
Nina Lekander har roligt med Tony Thoréns självbiografi.

”Eldkvarn har bildat bokförlag, och Tony Thoréns vilt storytelling och lätt skojstavade självbiografi ”Vafaan är det frågan om?” är först bokad. Och det här är ingen recension, för man får inte recca sina kompisar. Nu är väl inte Totte och jag direkt dödspolare, men han var ändå min Macexpert ett tag (på MacOS 8 och 9-tiden) och jag har varit gift med en före detta Eldkvarnmedlem. Et cetera.
Men va fan. Den här boken bör rekommenderas även för folk utanför flocken, och man måste varken vara svenskfödd mellan 1945 och 1965 eller fanatisk musiknörd för att digga den. Svårt att säga det bättre än Peter LeMarc på baksidesblurben:

”…en svindlande resa genom Tony Vic Thoréns synapser, gliaceller, insula och ventriklar. Minnen, anekdoter, riff, fragment, filosofiska och existentiella frågeställningar. Som en enda lång låt. Ett jam. Eller en groove.”
Nå, det får väl vara bra så.
Nä förresten, en annan av kompisarna från förr måste nämnas: Thomas Stålberg, som har gjort de roliga teckningarna. Read on!

Eldkvarnsbasist bjuder på underhållande sträckläsning

Sara Segraeus 2013-11-07:

NY BOK
Va faan är det frågan om?
Tony Thorén
Eldscript

”Vaa fan är det frågan om? Det undrar man faktiskt lite till en början när man bläddrar i Eldkvarn-basisten Tony Thoréns bok. Layouten är en aning amatörmässig och texten verkar lite för impulsiv.
Men snart är jag totalcharmad av tilltalet som är ärligt och frejdigt. Allt annat än tillrättalagt och inte det minsta skrytsamt.
Man sugs snabbt in i Tony Thoréns livshistoria som rivstartar med att Röda armén störtar in hos morfar urmakaren på det karelska näset. Han ställs mot ett plank för att skjutas. Men som den atlet han var lyckas han kasta sig över planket och fly med familjen.
Tony föddes i Göteborg, men i sjuårsåldern flyttade familjen till Norrköping och Ljuragatan. Det blev en tuff start här. På väg hem från Ljuraskolan överfölls Tony av grannungarna som tvingade honom att löpa gatlopp. När han gav sig vid ett slagsmål blev han plötsligt allas kompis.
Givetvis får vi historien om Eldkvarn. Klasskamraterna Tony och Carla (som tog med brorsan) tutades ihop för att göra musik till en gymnasiesoaré. ”Carla spelade trummor på riktigt, Plura var jävligt häftig på elgitarren och jag var vid det här laget ganska tung på baseriet” skriver Tony Thorén om det första musikaliska mötet med bröderna Jonsson.
Vi får en uppriktig och rolig skildring av hur Tony Thorén och Piska mig hårt-gitarristen Curta haffas med hasch på tåget hem från Köpenhamn. De slipper inte bara straff – händelsen ger ”Pisket” skivkontrakt! Socialen skickar en kvinna på dem som gillar deras musik och hennes man råkar jobba på NMV.

         
Under många år var Tony Thorén producent på Silence-studion i Koppom. Bland dem han samarbetade med finns Peter LeMarc, Tant Strul och ett Ebba Grön i upplösning. Skvallerfaktorn är hög när han berättar anekdoter om struliga tanter i studion och festgalna Ebba Grön-are under inspelningen med låtklassiker som ”Die Mauer” och ”Flyktsoda”. Sedan kan det förstås kännas tröttsamt med generaliseringar i stil med: ”…tjejer och killar är sina motsatser när det kommer till hur man beter sej i en studio. Tjejer tycker att allting ska ut. Allting ska säjas, och helst skrikas och gråtas ut.”

                
Boken är illustrerad med foton samt skojiga och träffsäkra teckningar av Thomas Stålberg, illustratören bakom den kända seriestrippen på Eldkvarn, där killarna säger: ”Nu grå vi ner på Broadway och tar en äggmacka.”
Boken är full av humor och kuriosa (visste du att Ulf Lundell en gång i tiden ville bli sångare i Eldkvarn?). Men Tony Thorén backar inte heller för det svåra. Uppbrottet från Liten Falkeholm. Eller när skivbranschen var i kris för tio år sedan och telefonerna tystnade. Jobben uteblev. Även om han inte fördjupar sig så mycket i eländet – förstår man att det var en ekonomiskt svår tid som kantades av en rad motgångar, försäljningsfloppar och bolagsförluster.
Självbiografier brukar vara riktiga tegelstenar. Tony Thoréns är 130 sidor tunn. Han koncentrerar sig på utvalda historier, värda att berättas. Det gör han så medryckande att boken är svår att lägga ifrån sig.
Självbiografin är utgiven på egna förlaget Eldscript, efter att Norstedts nobbade den (Tony Thorén var inte tillräckligt känd – vaa fan är det frågan om?). Där missade de en bok som är underhållande, rapp och osminkad. Ett måste för Eldkvarn-fansen.”